Begreppet klassiker används om litterära verk som anses ha en särskild och bestående betydelse.

Italo Calvino beskriver en klassiker som “en bok som aldrig slutar säga vad den har att säga”.

Med andra ord: en bok som behåller sin relevans och fortsätter att “tala” med nya läsare, långt efter att den skrevs. Ofta syftar vi på verk som har stått emot tidens tand, som fortfarande uppskattas och läses i olika tider.

Ofta behandlar klassiker tidslösa frågor. Teman som kärlek, makt, moral, identitet, liv och död åldras inte, och en klassiker lyckas göra dessa teman gripande för läsare i olika epoker. Vi kan till exempel fortfarande relatera till Elizabeth Bennets och Mr. Darcys stolthet och fördomar i Jane Austens Stolthet och fördom (1813), eller till de moraliska kvalen hos Raskolnikov i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff (1866), trots att världen omkring oss ser väldigt annorlunda ut idag.

Litterär kvalitet: Ofta har klassiker estetiskt skrivna. Språket, berättartekniken och gestaltningen gör att boken har ett estetiskt värde oavsett om som själva innehållet inte längre är relevant. Gösta Berlings saga (1891) av Selma Lagerlöf, där språket och sagotonen fortfarande trollbinder läsare, eller Ernest Hemingways Den gamle och havet (1952) med sin avskalade stil, eller Dante Inferno som är skrivet på versmått. Dessa verk kan benudras och studeras för hur de är skrivna mer än vad som är skrivet.

Inflytande och förnyelse: Många klassiker har varit banbrytande eller haft stort inflytande på litteraturen och kulturen. De kanske introducerade nya genrer eller stilgrepp, eller påverkade en hel generation av författare. Till exempel revolutionerade August Strindbergs Röda rummet (1879) det svenska språket och sättet att skriva romaner, och anses ha markerat startpunkten för den moderna svenska romanen. Franz Kafkas egensinniga noveller och romaner (som Förvandlingen, 1915) gav upphov till adjektivet “kafkalik” och inspirerade oräkneliga senare verk med sin surrealistiska känsla. Även om inte alla klassiker är stilistiska revolutioner så lämnar de ofta ett avtryck – de citeras, studeras och refereras till om och om igen. Ett klassiskt verk kan också påverka samhället i stort; till exempel startade Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga (1852) viktiga samtal om slaveriet på sin tid.

Spegling av sin samtid: Ett intressant paradox är att klassiker både är tidlösa och ofta djupt rotade i sin tids kontext. Många klassiker ger en levande bild av det samhälle och den era de skrevs i – de fungerar som speglar av sin samtid. Charles Dickens Oliver Twist (1838) ger oss en skakande inblick i Londons fattigkvarter under 1800-talet, och Mor gifter sig (1936) av Moa Martinson skildrar arbetarklassens Sverige på ett sätt som gör att vi förstår historien bättre.

En del klassiker är det inte för att de nåde stor framgång under sin egen tid. Ibland uppvärderar en ny generation ett verk som tidigare generationer inte tyckte var så märkvärdigt, eller tvärtom. Under 1700-talet betraktades medeltidens riddarromaner som skräp av de lärda, sedan kom romantiken på 1800-talet och hyllade dem som kulturskatter. Shakespeare själv – som idag framstår som urtypen för en klassisk författare – var faktiskt omodern och föll i glömska i ungefär hundra år efter sin död, tills han återupptäcktes på 1800.

The Great Gatsby (1925) blev inte populär förrän under och efter andra världskriget. Detta eftersom USA:s tryckte och skickade ut 150 000 exemplar av boken till amerikanska soldater. Även andra böcker blev kända eller åtminstone mycket mer kända genom just denna kanonisering.

När vi pratar om klassiker dyker ofta ordet kanon upp. En litterär kanon är enkelt uttryckt den samling verk som anses vara mest betydelsefulla och värda att föra vidare. Men vem bestämmer vad som hamnar i kanon, och hur går den processen – kanoniseringen – till?

Det korta svaret är att det sker genom en kombination av kulturella auktoriteter och tidens dom. Historiskt har kanon i hög grad påverkats av litteraturkritiker, akademiker och andra intellektuella som uttalat sig om vilka verk som är “stor litteratur”. Ofta har också utbildningsväsendet en stor roll – de böcker som ingår i skolans läroplan eller som kurslitteratur på universitet får automatiskt en viss kanonisk status, eftersom generationer av studenter tvingas eller uppmuntras att läsa dem. Ett verk som ständigt trycks i nya upplagor i förlagens “klassikerserier” (Bonniers, Norstedts eller internationellt t.ex. Penguin Classics) signalerar också: det här är en klassiker. Det finns alltså institutioner och nyckelpersoner som lyfter fram vissa böcker framför andra.

Böcker kan helt enkelt bli klassiker och förbli klassiker för att de är klassiker. För att de är så stora och gemensma referenspunkter i en eller flera kulturer.