»Jag kan inte låta bli att föreställa mig honom naken. Jag tror att han är alldeles för stor och tung.« Vad gör man när man just har blivit lämnad av sin make efter ett långt äktenskap och det som en gång var en familj ligger som ett kastat pussel på golvet, samtidigt som världen stänger ner och pandemin kräver isolering? En författare tvingas ompröva allt hon trodde sig veta om frihet, kärlek och begär. Hon laddar ner dejtingappar, bokar ensamresor, tar kontakt med en gammal pojkvän från ungdomsåren. Minnen av kärlekssorg och överlevnad blandas med upprorisk livslust i denna hyllade roman om kärlek och åldrande i vår tid. Wencke Mühleisen, född 1953 i Norge, författare, utbildad inom medie- och ­genusvetenskap. Hon debuterade som romanförfattare med Jeg skulle ha løftet deg varsomt over 2010 och har gett ut ett stort antal böcker i olika genrer. »Jag måste resa mig. För har jag inte länge försökt att sova och det hjälpte inte, jag har försökt att äta och det hjälpte inte, arbeta och det hjälpte inte. Jag har utövat yoga, cyklat, simmat och vandrat och det hjälpte inte, jag har träffat vänner, onanerat och telefonerat. Jag har läst tidningar, böcker, lyssnat på nyheter och sett tv-serier, scrollat på Facebook och det hjälpte inte. Jag övervägde att ge upp alltihop, ta tunga droger eller byta sexuell läggning. Jag tänkte på allt det goda som funnits mellan mig och honom som lämnade mig, jag drack och jag tänkte på människor på flykt, offer för krig och våldtäkt, barn i nöd, USA under Trump, terror, klimatkrisen, covidpandemin, den globala finanskapitalismens skövlingar. Jag tänkte på dem som är lika ensamma som jag, och det hjälpte inte heller. Det är som om allt jag fruktar redan har hänt. Att jag har förlorat allt. Att jag är fullständigt ensam och fri.« - Ersatz