Gunnel var först med att ha bonsai-människor på fönsterbrädan. Plötsligt vill alla ha dem. Inget hem är komplett utan några krukor stillsamma, rundkindade och tomt blinkande bonsaier. Men så växer de. Fingrar och tår mest. Men också på höjden. Längden måste ansas med en liten vass sekatör. Knips. Knips. Knips. Klart Bonsai-människor inte tänker. Klart de inte känner. Och när de inte står på sin vanliga plats, måste Gunnel ha flyttat dem. Klart hon måste gjort … Bonsaimänniskor existerar i en absurt annorlunda verklighet som ändå är obehagligt lätt att känna igen. Berättelsen mixar urban fantasy med obönhörlig svensk diskbänksrealism.