Jag är dränerad på känslor och liv. I en tunn, skör tråd som sitter fast någonstans i mitt inre hänger Dödsmakterna och dinglar. Rädslan. Det är den som driver mig hit. Jag har tappat bort mig själv men jag har kommit hit för att kunna leva. Eller för att kunna dö. Året är 1932 när Karin Boye tar sin tillflykt till Berlin. Bakom sig lämnar hon sin make, sina älskare, det intensiva arbetet med tidskiften Spektrum och översättningen av Det öde landet. Djupt deprimerad hoppas hon att psykoanalytikern doktor Walter Schindler ska kunna bota henne, driva ut det gift som rinner i hennes kropp. Giftet, och Törsten efter kvinnor. Den första tiden är ensamheten stark. Hon längtar hem, har ont om pengar och svårt att finna sina egna ord igen. Och den nya staden skrämmer henne. En stad som brinner av hat, våld och fattigdom. Men snart upptäcker hon också en värld som aldrig tidigare varit tillgänglig för henne – klubbar och caféer där män öppet älskar män och kvinnor älskar kvinnor. Hos analytikern minns hon sin uppväxt med en bokälskande far och en alkoholiserad mor, religiösa grubblerier, ofullbordade förälskelser i jämnåriga flickor. Hon talar om äktenskapet, byggt på vänskap, och om den destruktiva kärleksrelationen med Josef Riwkin. Med motstridiga känslor börjar hon låta giftet styra hennes handlingar. Samtidigt ger analysen inte den lindring hon sökt. Hon drabbas av en ny depression, och Dödsmakterna drar henne mot livets utkant. Den bästa dagen är en dag av törst är en fri litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv. - Bokförlaget Forum