I boken berättar Magdalena Graaf om det äktenskap som hon ingick som gravid nittonåring. Vad som till en början var ungdomlig familjelycka, med en omtänksam om än kriminellt belastad man, övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig att leva med makens våldsamma raserianfall, trots att de utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.