Hon hade glömt varför hon sprang. Det enda hon visste var att hon inte kunde stanna. Om hon stannade skulle hon vara förlorad. Alla instinkter sa åt henne att hon måste fortsätta springa, öka avståndet mellan sig själv och platsen där hon varit. När hon vaknar på sjukhuset vet hon inte vem hon är eller var hon befinner sig. De påstår att hon heter Gabriella, men namnet väcker inget minne till liv. I spegeln ser hon en ung kvinna med guldbruna ögon och ett trött ansiktsuttryck. Tid och tålamod är det enda som kan ge henne minnesbilderna tillbaka, men samtidigt som hon känner sig otålig kan hon inte låta bli att tänka att det kanske vore bäst att inte veta … - Harlequin