Emilie Flygare-Carlén är en doldis i vår litteraturhistoria. Hon har hamnat i skuggan av Fredrika Bremer och hennes namn är nog för många mest förknippat med ”följetongsromantik”. Men i Monica Lauritzens stora biografi om henne får vi möta en spännande och självständig kvinna med ett ovanligt växlingsrikt liv, en kvinna som levde mitt i sin tids stora frågor. Emilie Flygare-Carlén föddes den 8 augusti 1807 som det fjortonde och sista barnet i en köpmansfamilj i Strömstad. När hon avled i Stockholm åttiofem år senare hyllades hon som ”Sveriges största, mest produktiva och mest lästa författarinna”. Hur lyckades hon med det? Och vad är det som har lockat generationer läsare i många länder till romaner som Rosen på Tistelön och Ett köpmanshus i skärgården? Efter ett kort och sorgtyngt äktenskap och en uppslitande kärlekshistoria debuterade hon med romanen Waldemar Klein. Snart lockades hon av sin förläggare till Stockholm. Där blev hon medelpunkten i en debattglad krets av manliga ”litteratörer”. På en dynamisk bokmarknad, där män hade makten över det offentliga ordet, måste hon balansera sina roller som kvinna och författare. I en tid av brinnande kvinno- och äktenskapsdebatt utlöst av Almqvists Det går an och Fredrika Bremers Hertha utforskade hon sin egen inställning och testade gränserna för sin konstnärliga frihet. Genom sina Bohuslänsromaner bröt hon ny väg i den svenska litteraturen och levandegjorde sin barndoms landskap för läsarna. Med sin blick för samhällets ekonomiska styrmekanismer förebådade hon senare realism och naturalism – och skapade den första nordiska romanen om ett handelshus. Men hon var framför allt en fantasifull berättare med känsla för dramatik och spänning. En kvinnas röst är berättelsen om ett gripande kvinnoöde. Boken öppnar också dörren till en fängslande romanvärld. Här möter vi ett Sverige som är avlägset i tiden men som ändå ligger alldeles nära. - Albert Bonniers förlag