Efter sin förra omfångsrika historiska roman, som handlade om nittonhundratalets mänskliga destruktivitet, återkommer Carl-Johan Vallgren med en berättelse som till sitt format snarare påminner om en broschyr. Ja, den är i själva verket ursprungligen tänkt att ingå i den serie broschyrer som en herr Bachmann fått i uppdrag att sammanställa om de i hans hemstad boende utländska författarna. Denna broschyrs namnlöse författare har blivit utvald att representera sitt land, något som fyller honom med häpnad och upprördhet eftersom han hatar sitt hemland och upplever sig som förföljd och fördriven därifrån. Hans svar växer ut till en enda lång hatmonolog till herr Bachmann, där han gör sitt bästa för att övertyga denne om att detta land (=Sverige) är hyckleriets och bedrägeriets och fulhetens och allt jävligts hemort på jorden. I infernaliska och dräpande utgjutelser firar han excesser i sitt hat till exempelvis litteraturkritiker, mediafolk, politiker och folk i allmänhet, alla dessa dilettanter och halvapor som tror sig betyda något. Måttlöst och mångordigt beskriver han för herr Bachmann svenska fenomen som Palmeutredningen, tv-program, EU-omröstning och stadsplanering. Berättelsen formar sig till ett fräckt samhällskritiskt nidporträtt av Sverige och samtidigt till ett porträtt av en människa som lider det totala rättshaveriet, och ett inre själsligt haveri, med en sådan konsekvens att det står härliga till. Hans hustru lämnar honom på grund av hans paranoida överdrifter och när brevet är färdigt sitter han ensam i sin lägenhet. Men han sitter till sin egen förvåning vid sin skrivmaskin, och han har äntligen, efter två års bitter förlamning och tystnad skrivit något, nämligen detta svarsbrev för herr Bachmanns broschyr. - Albert Bonniers förlag