Vad händer när dörrarna till sjukhuset stängs och du inser att du inte längre är en person, utan bara ett medicinskt experiment? När författaren lades in på ett av Paris mest beryktade sjukhus 1929 med svår lunginflammation förväntade han sig vård, men möttes av en skrämmande maskinell verklighet. I denna djupt personliga berättelse tas vi med in i de dunkla salarna där luften är tung av sjukdom och där läkarna betraktar de sjuka som anonyma studieobjekt snarare än levande varelser. Genom skarpa och kliniska observationer skildras vardagen på en plats där sängarna står så tätt att man kan röra vid sin döende granne, och där brutala, ålderdomliga behandlingar utförs inför ögonen på en samling nyfikna läkarstudenter. Det är en naken och ärlig betraktelse över klassamhällets yttersta gräns – det ögonblick då människan är som mest sårbar och helt utlämnad åt andras godtycke. Här möter vinummer 57, vars ensamma kamp mot slutet blir en symbol för de tusentals anonyma öden som passerat genom sjukhusets kalla korridorer. Texten utforskar vår djupaste rädsla för sjukhusmiljön och ställer den provocerande frågan: Är en naturlig död verkligen något att önska sig? Denna utgåva är en modern nyöversättning med en härligt lättläst text som gör de tidlösa observationerna mer drabbande än någonsin. Det är en berättelse som inte bara dokumenterar en svunnen tid, utan som också tvingar oss att reflektera över människovärde, makt och den sista resan vi alla ska göra. - Bokum