Maja saknar mycket i sitt unga liv; studierna och vännerna uppfyller inte hennes drömmar, och när de stressade föräldrarna plötsligt tvingar henne att vara den enda levande kontakten med farmor, som insjuknat och hamnat på sjukhus, känner hon sig som ett offer. Då dyker Christos upp och ett annat liv kanske trots allt väntar. "Du är vacker", sa han. "En av de vackraste människor jag nånsin har sett. Din mun, ditt hår. Hur du tänker." "Du kan inte veta det", fick jag fram. "Du vet ingenting om mig." "Jo", sa Christos. "Jag vet." Han kysste mina händer igen. Jublet steg i kroppen som saven i en björk. Det var inte sant, det han sa. Det var inte möjligt att han menade det. Det lät fånigt och ännu fånigare vore det av mig om jag blev glad. Ändå började det bubbla inne i mig, sakta och försiktigt, av en lyckokänsla som jag inte var van vid att förnimma. "Vi känner inte varann", sa jag tyst. Christos log. "Jo", sa han. "Det gör vi. Men det är ingenting emot hur väl vi kommer att känna varann."