Jan Fridegård är en av de svenska författare som haft de allra svåraste livserfarenheterna. Som statarson fick han tidigt lära känna jordproletärens villkor: fattigdomen och bristen på människovärde. Långa perioder gick han arbetslös under umbäranden som undergrävde hans hälsa. Fridegård blev också en av dem som fick smaka på samhällets "korrektionsmetoder", både i fängelse och på arbetshem. Som författare kunde han senare se sina tidigare upplevelser som "den nästan bottenlösa brunn" ur vilken han kunde ösa stoff till litterära verk. Verken har oftast självbiografisk anknytning, men ändå är det inte enbart eller ens i främsta rummet hans eget isolerade öde det gäller: Fridegård ville vara "ett språkrör för många som lever och dör hårt och tyst - utan möjlighet att själva få säga sitt ord". Han kände alltid mycket stark solidaritet med den klass han utgått från. Han är en proletärdiktare i ordets djupaste mening. Ebbe Schön, som är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, kände Fridegård personligen och kan i denna bok framlägga många hittills okända fakta om hans författarskap. Han visar hur fast förankrad Fridegård var i den folkliga kulturen, vars värderingar och normer han hävdade mot den borgerliga stadskultur han lärt känna men aldrig kunde acceptera. Fridegårds djärva frispråkighet och proletära synsätt hade en gång chockerat stora delar av den svenska litteraturkritiken, som inte förstod värdet i hans osminkade, fräna realism. Ebbe Verner Schön föddes den 13 december 1929 i Brastad, Bohuslän. Han är svensk docent i litteraturvetenskap, folklivsforskare samt författare. Bland annat har han jobbar som filmproducent samt varit radioproducent för Sveriges radio och SVT. Biografin Jan Fridegård publicerades första gången 1978. - Wahlström & Widstrand