"Boken tar plats i en livlig diskussion som utgår från Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonspråk, hans Spätstil. Bilden av den äldrade konstnärens språk avviker där starkt från den gängse förestallningen om en seren, höstligt avklarnad stil. I stället bryter den sene mästaren, som helt behärskar sitt medium, i vredesmod med sitt tidigare verk och därmed också med sin etablerade publik. Den sena stilen är en exil som innebär en utrensning av allt oväsentligt bagage och ett förkastande av det vedertagna språkets krav på försoning av motsatser och motsägelser, av krav på sammanhang och konsekvens. Disharmoni och fragmentation i verklighetsbild och språk är i stället naturliga inslag i denna sena fas. Jag noterar att dessa bestämningar som borde vara aktuella för en åttionioårig poet har begränsad relevans i mitt fall det enda nödvändiga har länge varit mitt mål. Men det har samtidigt varit frestande att pröva de olika sena konstnärsroller, att leva sig in i och sammanfatta de sena skapande skeden som tillskrivits Beethoven, Kavafis med flera. Det är alternativa konstnärsliv som för mig har känts lika angelägna som mitt eget. De uppvisar olika möjligheter att precisera vara sena villkor som kreativa människor." Kjell Espmark - Norstedts