Mona reser från en liten ort i Dalarna till Östersund, som i hennes huvud påminner om New York. Allt känns vidunderligt stort och staden är fylld av konditorier, biografer, danspalats och stiliga militärer. Det svänger i hela kroppen. Året är 1959 och hon har fått en tjänst som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter. Britt arbetar på kontor och Ove spelar i ett jazzband. De inviger Mona i musikens värld och tar med henne på dansbanor där hon får paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida. Den blyge gitarristen i Oves band försvarar henne i nattvimlet där kvinnornas kroppar ses som allmän manlig egendom. Hon faller. Många år senare försöker mor och dotter reda ut vad som hände de där ungdomsåren. Ett stort mörker. Det är ju så skönt att få glömma. Anneli Jordahl har skrivit en roman om en tid fylld av framtidstro. Men samtidigt färgades tillvaron av klasskillnader och förutbestämda möjligheter. P-piller fanns ännu inte, abort var förbjudet och hederskulturen slog hårt mot ensamstående tonårsmödrar. - Norstedts