– Tänk, säger Simon. Och jag tänker. Jag försöker jobba mig djupt in i min överhettade hjärna. Det sista tydliga minnet väskan är från det rummet i skjulet, när väktarna kom. Den trilskades, axelbandet snodde sig, jag fick inte riktigt dit den över axeln. Sen då? Löpningen mot den röda dörren. Allting höljt i smärtans blixtrar. - Novellix