Leena Mäkinen var som barn, ingen. Det såg far till. Nu var Leena Mäkinen Persson någon. En nitisk statstjänsteman som kunde reglerna till minsta stavelse och kommatecken. Hon hade integritet. Få om kanske ingen, kände henne på riktigt. Det var heller inget hon fäst vikt vid. På arbetstid skulle hon ägna sig åt myndighetsutövning, inte tramsa omkring i kontorslandskapet. När dessvärre arbetsdagen tog slut, begav hon sig direkt hem till lägenheten. Gubben behövde utfordras, helst med hemlagade köttfärsbiffar, gräddsås och rårörd lingonsylt. Så fortsatte det vecka ut och vecka in, år efter år. Tills hon en vacker dag förväntades bli en föredetting, för att istället lägga tid på seniorföreningen och öka servicen hemmavid. Så skulle hon sakta vissna bort tills det var dags för ettan med jordvärme. Där skulle far viska att hon ändå inte varit värd något. Men ack så fel far skulle få.