Elisabeth Rynells essäsamling består av en samling nyskrivna texter med självbiografisk utgångspunkt. Här återkommer teman från hennes diktsamlingar och romaner; om staden och landet och vantrivseln i kulturen, om skogen, djuren och vad det är att vara människa. Men Rynell berättar också om betydelsefulla möten, särskilt med den nära vännen och författarkollegan Sara Lidman, och om om en viktig text av Harry Martinson, där hon känner igen sig i hans rasande fråga om människans tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget. I en av essäerna beskriver hon den dubbla smärta som en våldtäkt innebär, då den patriarkala blicken på kvinnan blir till ännu ett övergrepp. Som en röd tråd genom texterna löper tankarna om skrivandet som väg och som livsnödvändighet, och inte minst om ickeskrivandets plåga. - Albert Bonniers förlag