Stura betydde på fornsvenska egensinnig, bångstyrig och det är ett passande namn på medlemmarna av Stureätterna, vars utveckling från riddaren Rörik Sture på 1300-talet till den siste Sturen, greve Svante Mauritzson, som dog 1616, uppvisar en gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan. Berättelsen om Sturarnas öden följer med nästan kuslig precision lyckohjulets obönhörliga gång mot det oundvikliga fall och förlust av det man en gång ägt. Precis som Kennedyklanen i USA har det vilat något kungligt och magiskt över namnet Sture, och precis som den amerikanska familjen har också Sturarna varit olycksdrabbade. Ingen svensk adelsfamilj har varit så nära att få bära den kungliga kronan men i stället fått se både familjemedlemmar och kungavärdigheten gå förlorade i brutala maktkamper. Detta är historien om hur den senmedeltida aristokratins (Stures) makt bryts när arvkonungadömet (Vasa) konsoliderades under 1500-talet. Från att ha varit toppstyrt av ett fåtal adelssläkter utvecklades samhället till en ny tid och era där den politiska ordningen kontrollerades och dominerades av kungen och i kampen om tronen gick Sturarna ut som förlorare. - Norstedts