Hon hörde en mygga någonstans i rummet, men den kunde finnas i hennes huvud. Två dagar efter olyckan hade hon hört ett brusande ljud och det hade funnits kvar sedan dess. Läkaren hade förklarat att tinnitus kunde utlösas efter en stark sinnesrörelse. Hon hade ätit Efexor och Mirtazapin i fem månader nu men bruset hade inte försvunnit. Stormen fanns kvar i henne. Det var en påminnelse. När pojken i sängen öppnade sina ögon skulle stormen lösas upp. Ann och Johan Nedergård sitter vid sin snart elvaårige sons sjuksäng. Andreas har legat i koma i flera månader sedan han fått ett träd över sig efter den stora stormen. Med stor medkänsla och på ett starkt och mångbottnat språk skildras hur Johan och Ann lever i chock och desperation, men också med ett hopp. Hur ska de kunna fortsätta med sina liv? Kommer det att vara något mer än en semester från döden? Och den största frågan kommer Andreas att återvända till dem?