Månaden innan min mamma skulle fylla åttiofyra år dog hon mycket plötsligt. Hon hade helt enkelt levt färdigt. Och nu står jag där med hennes lägenhet. Femtiotvå kvadratmeter överfyllda med porslinsfigurer, buckliga aluminiumkastruller, diskade glasskartonger, prydligt tvättade och hoplagda strumpbyxor och utslitna trosor, snörbuntar, hopvikta papperspåsar, välmanglat sänglinne och de senaste tio årens ouppackade julklappar och födelsedagspresenter. Än en gång är jag städerskans dotter. Den jag en gång var och alltid fortsatt vara.” Reseda har lyckats med klassresan. Hon, städerskans dotter, är nu läkarhustru och ekonomichef. Men när hennes mamma dör faller hennes liv samman. Alla gamla minnen från det förflutna kommer tillbaka. Det hon har varit med om, och det hon har sett. Elisabet växte upp i samma småstad som Reseda, men lämnade den för Stockholm. Hennes mor är inte död, men har blivit som ett barn igen. Och som ett barn säger hon det som inte får sägas, som har förtigits i alla år. Då brister det för Elisabet. Trots att hon är psykolog kan hon inte hjälpa sig själv. Kanske har hon bara ett val: att fly. Till mamma på mors dag är en relationsroman om den kanske svåraste relationen av alla, den mellan mor och dotter. Det är en uppgörelse med den mamma som inte velat se, som inte orkat, men som man också övergett; den mamma man själv blivit, eller valt att aldrig bli. Doris Dahlins senaste roman har samma personliga ton som den självbiografiska Skammens boning, och inte heller här väjer hon för det svåra. Samtidigt är budskapet upplyftande: Det går att börja om. Det går att välja vem man vill vara.