Mona fimpar cigarretten. På med läppstift. Samma ritual som vanligt. Reser sig ur favoritfåtöljen. Samlar ihop sina handskrivna nedklottrade papper. Det är bara minuter kvar till presskonferensen. Till timeout. Sju våningar ner i Rosenbads pressrum väntar Sveriges hela journalistkår. - OK. Nu går vi, säger Mona. Inget mer. Ingen glädje. Bara ett konstaterande. Nu måste vi gå. Som en dödsdömd som lämnar sin cell för att gå genom fängelsets korridorer. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Lagt kort ligger. Spelet måste spelas. Det är tomt och stilla i Statsrådsberedningens korridor. En radio hörs i bakgrunden. Inga sista ryggdunkningar eller hejarop. Det är bara Mona, jag och Statsrådsberedningens säkerhetsansvarige som långsamt går mot hissarna. Jag kan se rädslan i hans blick. Han som ansvarar för tryggheten. På vägen ned. Bara andetagen hörs. Mona fixar till håret. Ingen säger något. Vi står bara och ser hissdisplayen räkna ned: 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1. Med ett högt pling berättar hissen att vi är framme på bottenvåningen. Dörrarna går upp. Ännu fler vakter. Mot dörren till presskonferenssalen. Mona först. Jag efter. Och sist vakterna. Det är helt fullsatt. Luften kvalmig och klibbig. Sorlet tystnar. Inga leenden. Bara svarta blickar. Ivriga att fyra av sitt frågeartilleri. Fotoblixtrarna smattrar som pistolskott. Hela Rosenbad är i gungning. Hur fan kunde det gå så här? Bokens kärna är de detaljerade dagboksanteckningar som jag som en av hennes då närmaste medarbetare förde under affären. Hur agerade journalisterna? Vad hände bakom de braskande rubrikerna? Hur såg maktspelet ut? Sverige skulle 1996 få sin första kvinnliga statsminister . Så blev det inte. Fem veckors mediedrev släckte denna dröm som var så mångas. Frågan är om någon kvinna någonsin vågar försöka igen. Mikael Romero