"Svarta, regnvåta grenar. På en enda av dem: sju vita blommor. Resten har upphört. Plommonträdet var fel beskuret. Det bar alltför rikligt med frukt och klövs mitt itu efter tjugo år av välsignelse. I dess skugga skrev jag några fruktiga rader, det var i min högsommar, som nu är förbi. Jag äger inte tid att plantera ett nytt och se det digna så, men för var dag som dras ifrån livet förstår jag allt bättre vad Tiden är och jag ägnar mig åt den genom att se ut genom olika fönster: i norr en mörklagd slätt, i söder berg och i öster den där solen..." I efterdyningarna av en sjukdomsperiod har Göran Tunström (1937-2000) skrivit denna tankebok. I korta prosastycken berättar han naket och utlämnande om sitt författarskap, om hur skapandeflödet avstannar och döden allt tyngre kastar sin skugga över livrummet. Minnesfragment, drömsekvenser, reflektioner och ögonblicksbilder genomlysta av ett mäktigt Trots Allt! För i den mörka smärta som Tunström här ger uttryck åt finner vi också det livsbejakande – en förtvivlad kärlek till världen och en stark tilltro till det konstnärliga skapandet. - Albert Bonniers förlag